Från den 30 december 2019 till den 23 januari i år så såg jag vid fyra tillfällen ett fenomen på himlen som kallas för pärlemormoln. Första gången som jag såg dem så hade jag ingen aning om vad de hette och att det var ett speciellt fenomen, men det blev ganska omtalat här i Jämtland så på så vis fick jag mer kunskap. Min första bekantskap den 30 december var inte så stor, det var blåsigt med mycket mörka moln så jag såg bara häftiga ljuspunkter mellan de mörka molnen. Sedan dess har jag sett större pälemormoln och här är ett urval av de bilder jag tagit på molnen, i ordning från första tillfället till det sista. De har varit lite svåra att få helt rätt färg på, speciellt vid inzoomning.
Som jag skrev i senaste inlägget så blev det också en del naturbilder tagna under hundpromenaderna. Så här kommer de. Först ut är skogsstigen som jag verkligen älskar att följa naturens skiftningar i, här med ett tunt lager snö och frost.
Sedan är det bilder på alla frostträd, när det blir sådana här kalla och klara dagar så får allt en sådan pastellig ton som jag gillar.
Nu blir det ett inlägg med massa hundbilder. Ibland fotar jag dem inte på ett tag, sedan så blir de fotade ganska mycket på kort tid. Vid två av tillfällena blev det också några naturbilder, men de tar jag i ett eget inlägg för annars så kommer detta inlägg att svämma över av bilder 😉
Första bildomgången fotades i en skog en bra bit hemifrån, där det är långt ifrån trafik. Detta för att jag ville ha lite bilder när båda töserna är lösa tillsammans, här i skogen hemma är Tara lite mer modig och kan sticka iväg (och är därför alltid kopplad), medan hon på ett mer okänt ställe håller sig nära oss andra. Det blev ju inte så vackra bilder, men däremot roliga bilder på när hundarna har kul tillsammans.
Sedan så blev Vittra fotad inomhus i dagsljus, ibland kan man få till ganska fina bilder med rätt ljus.
Sedan är det från en promenad på vår skogsstig, Tara kopplad (jag använder midjebälte, kan verkligen rekommendera det för hundar som ej kan vara lösa) och Vittra lös. Tara gillar att gå på denna stig, det finns mycket viltspår att nosa i.
Sista omgången är från bara någon dag sedan, det var runt -12ºC och så himla vackert ute med frost i alla träd. Här gick jag ensam med Vittra på inägorna ovanför huset.
Ibland lyckas man vara ute vid alldeles rätt tidpunkt för ett större norrsken. På kvällen den 28 februari så kollade jag ut och såg att det var norrsken, så det var bara att skynda sig att fixa med utrustningen och på med varma kläder. Väl ute så var det inte så stort, men jag fotade ändå. Efter ca 15 minuter så hade norrskenet ökat i både styrka och rörelse, sedan så bara dansade det runt på himlen. Jag hade svårt att få med allt då det rörde sig över en stor yta, en sådan gång skulle man ha haft 2-3 kameror!
Det hela var så stort och mäktigt att jag var nära till tårarna. Ibland bjuder naturen verkligen in till så magiska saker så att den lilla människan slås av naturen storhet och ens egen litenhet.
Jag vet att fjol när jag fick se ett större norrsken så var det också mer mot vårkanten, och för 8 år sedan så hade vi stora norrskensdanser runt denna årstid (vilka jag aldrig lyckades få bra foton på, då var jag inte lika kunnig inom fotografi som jag är nu). Så det verkar vara denna tid de blir störst.
Till sist måste jag tipsa om facebooksidan Norrsken Sverige (jag tror att jag har tipsat om den förr men det är värt att göra igen), är man ute efter att se norrsken så blir man tipsad där när det är på gång och hur lång söderut det kan tänkas att synas. Gällande tider så går det aldrig att säga säkert, detta norrsken var runt 19:30, men jag har sett stora också vid 23-tiden och en gång vid 04:30. Det man får göra (vilket är det jag gör) är att spana ut lite då och då. Jag brukar kika bakom gardiner och ha mörkt i rummet så att jag lättare kan se himlen.
P.g.a. förkylning så har energinivån varit låg den sista tiden, därav så länge sedan jag skrev sist. Däremot har kameran fått jobba en del, just januari var en speciell månad både väder-och himmelsmässigt.
Det började med tö och därmed blankis, det var även väldigt mycket barmark.
Därefter blev det storm, och stormvarningen var denna himmel. Detta var ett tillfälle när färgerna kameran fick fram inte helt stämde överens med verkligheten, men då kamerans val gjorde himlen läckrare så lät jag det vara (annars är jag en sådan där person som allra helst vill att bilderna ska stämma överens med verkligheten).
Sedan började det närma sig supermåne, vilket gjorde att det blev lite kvällsfotografering med lite stjärnhimmel och trollmåne. Månen blev fotad två kvällar efter varandra.
Efter det var det dags för superblodfullmånen. Och jisses vilka problem jag hade i början, tur att internet finns. För att se kratrarna i månen behöver man ha bländaren på ett högre tal, f/11 körde jag med vilket fungerade bra. Det är en sådan kunskap jag har lätt för att glömma, egentligen ska jag ha en anteckningsbok där jag skriver upp vilka inställningar som behövs för olika fototillfällen. För vissa saker kan det dröja längre perioder mellan fototillfällena.
Jag började med att fota inomhus från ett fönster, utan stativ. Sedan när det började närma sig förmörkelsen så tog jag mig ut med stativet. Dock pallade jag inte att vara ute tills månen helt hade mörknat, det var -17ºC och jag var ute i ca 1 timme. Bilden nedan är den sista jag fotade, sedan var jag tvungen att gå in och tina mina nerkylda fötter i ett fotbad. Även fast jag försökte röra på mig en del (och var ganska bra klädd) så blev det mycket stillastående vid kameran.
Månaden slutade med fint vinterväder, snö och minusgrader och lite sol. Sådana dagar är underbart vackra.
Nu är snart 2018 till ända och som vanligt får jag många tankar över det gångna året och förhoppningar om det kommande året. När jag var yngre så hade jag mer förväntningar på ett nytt år, numera vet jag att nyårslöften är svåra att hålla och man får räkna med att livet alltid kommer med tråkiga och roliga saker omvartannat – för det är bara så livet är.
Ovan är ett litet urplock av 2018 års bilder, från januari till december – dock tror jag inte att det är med foton från alla årets månader. Jag är nöjd med mitt fotoår, jag har tyckt att jag fotade lite lite bilder med efter att ha gått igenom årets skörd så insåg jag att det ändå blev en del (norrsken har jag femtioelvahundra bilder av typ). Ibland kan det också vara bra att inte fota för mycket, även fast det är digitala så tar de ändå lite plats 😉
I år tog jag upp teckning/målning igen och det är jag väldigt glad över! Jag slutar året med 60 stycken teckningar och målningar, en del bra och en del ganska dåliga och de flesta i vykortsstorlek – en lämplig storlek om man är ny med materialet. Ovan så finns alla fem av årets blyertsteckningar, det är med blyerts som jag målar bäst, de andra medierna behöver jag öva mig mycket mer med.
Spinna hade jag hoppats på att göra en hel del, men lusten ville inte riktigt infinna sig under året. En del garner har det ändå blivit, och jag har gjort flera 3-trådiga. Totalt spann jag 1,49 kg för året, vilket är mycket mer än jag spann under 2017 så det är bra.
En väldigt tråkig sak som jag tror att jag inte tagit upp tidigare är författarinnan Margit Sandemos död i höstas. Jag är uppvuxen med hennes Sagan om Isfolket och har läst de allra flesta böcker som hon har skrivit, så det var väldigt tråkig att få veta att hon hade somnat in. I mars så påbörjade jag Sagan om Isfolket för den 15:de gången (sedan 2000, då jag var 10 år gammal) och jag blev klar med den sista boken bara för några dagar sedan. Att läsa den sista delen i den sista boken är alltid vemodigt, men denna gång var det vemodigare än vanligt. Jag kommer alltid att vara tacksam för hennes böcker och den gemenskap man känner med karaktärerna. Och de ockulta inslagen som får en att fundera … Citerar ur bok 47 av Sagan om Isfolket: ”Är det någon där ute? Jag föredrar att tro det.”
Nu var det ett tag sedan sist, sådär igen. Jag hoppas att ni alla har en trevlig julhelg, vi hade en vit jul och nu på juldagen blev det tö och ordentlig blåst. Det är fortfarande vitt ute men gårdsplanen är isblank och farlig (tur det finns spark och broddar!).
Målningen ovan är gjord efter en tutorial (https://www.youtube.com/watch?v=yiNTSU-h60Q). Jag är rätt så nöjd med den och gav bort den i julklapp till min syster och svåger. En annan julklapp var teckningen på Zazza nedan, den fick min pappa. Tyvärr är det ont om dagsljus just nu så den var svår att fota (bordet som teckningen ligger på är egentligen vitt). Denna är jag väldigt nöjd med, fortfarande har jag en del att jobba med innan jag kommer få till helt fotorealistiska blyertsteckningar, men jag utvecklas iallafall åt rätt håll och det är viktigast.
Från det enda till det andra, så här fina vinterdagar har vi haft nu under december, det har varit en del kyligare dagar också men jag föredrar faktiskt det framför plusgrader och tö. Jag hade velat fota lite mer vinterbilder men p.g.a. förkylning så har jag mest hållit mig inomhus.
Sedan så fick Tara besöka djursjukhuset förra veckan, för inte så många veckor efter att Zazza fick somna in med en juvertumör så fick Tara en liten knöl i ett juver. Knölen är inte så stor, men den har ökat lite väl mycket på kort tid så det kommer få bli en operation.
Några dagar efter jag såg det förra norrskenet så såg jag ett till, denna gång var det tydligare och mer flammande. Med blotta ögat gick det att se rörelserna där på himlen.
Som man kan se på flera nattbilder så fångar kameran en del stjärnfall (och ibland andra konstigheter), men jag brukar aldrig lyckas fånga de stjärnfall, som jag själv hinner se, på bild. Men denna gången gjorde jag det. Dock är de läskiga att se, de flammar upp och poff så är de borta. Jag brukar ärligt talat bli skitskraj när jag ser dem …
Kvällen efter det vackra norrskenet så stod kvällshimlen i brand. Och precis när jag fotade så flög en helikopter förbi. Ytterst sällan man lyckas få så bra tajming på saker och ting.
Sist ut är bilder från en kort fototur som jag gjorde i skogen här hemma, bara för att fånga lite höstfärger innan det var för sent. Och tur var nog det, för de sista dagarna har det blåst så nästan alla löv är borta från träden nu. Vädret har varit jättekonstigt, det blev kraftig vind (lite stormkänsla över den) och varmt. Natten till i lördags så var det 17,5ºC här, hela natten! Och kanske en vecka innan det hade vi en frostnatt med -3ºC.
Just nu har omgivningen så vackra färger, och när solen lyser blir färgerna ännu starkare. I år har jag knappt fotat höstlandskapet, ifjol åkte jag ju iväg en dag för att fota i vackra vyer. Vilket också var planen denna höst, men det har inte blivit av. Sedan går det också så fort från att träden ändrar färg tills att löven fallit av, det känns som en kort årstid. Mellan bilderna nedan är det ca 10 dagar. De två första är fotade en dag i slutet av september när vädret fick spunka, det var i samband med att vi fick lite stormvindar.
Och ikväll så visste jag att det skulle bli ett lite större norrsken (jag vet inte om jag tipsat om det förr, men gruppen norrsken på facebook har bra koll på norrskenets när/var/hur), jag höll koll ut och testfotade med kameran (d.v.s. jag står vid, det öppnade, toafönstret och knäpper en bild). Då jag fick bild på norrsken så blev det snabba ryck att fixa kamerans utrustning och kläder till mig. Men väl ute så var det inte så stort norrsken, jag stod ute en liten stund innan jag gick in igen. Jag tror också att det var första gången jag fotat norrsken så tidigt på kvällen, klockan var 21:00.
Väl inne igen så fortsatte spaningen, men nu hade jag allt utrustning förberett så vid 22:35 tog jag mig snabbt ut. Jag tyckte att jag lyckades ganska bra med inställningarna denna gång, också är det lättare att fota ett större norrsken. Men fortfarande krävs det mer övning med den manuella fokusen.
Något som jag ibland ser folk klaga på vid norrsken är moln. När molnen täcker himlen så täcker de ju också norrskenet, men om molnen inte är tätt packade så kan du ju få till ganska häftiga bilder.
Det jag tyckte var synd ikväll var att jag inte fick se ett ordentligt spelade norrsken. Det kanske blev senare (eller mellan mina fotograferingar), men efter att jag hade fotat en andra gång så slutade jag att hålla koll. Det kommer ju bli fler möjligheter framöver.
Jag pratar alltså om norrsken och stjärnhimmel som nu återigen går att beskåda på den mörka natthimlen (den fina månen ovan fotade jag natten till den 27 augusti). Jag stod ute bakom huset och såg både norrsken och stjärnfall natten till den 7:de och jag märkte väldigt väl att det var ett tag sedan min senaste mörkerfotografering. För jag hade glömt lite om vilka inställningar som krävs så resultatet blev som det blev, men roligt var det! Just fokuseringen hade jag en del svårigheter med i vintras/våras också, det är något som jag måste öva mera på för att bli bättre med. Sedan så kändes inte vitbalansen helt rätt (och jag testade igenom de flesta) men några dagar senare så fotade jag norrsken igen och då var vitbalansen bra, så jag tror helt enkelt att det var för litet norrsken den första kvällen.
Andra norrskenet var natten till den 13:de, då stod jag (som många gånger i vintras) inne på toan och fotade vid det fönstret. P.g.a. en del blåst så valde jag att inte hämta stativet utan höll kameran i handen den korta stund jag stod där. Därav lite skakiga bilder. Men jag tyckte det blev läckert med molnen som kontrast till norrskenet.
