Spinning började jag med 2008, jag hade en bekant som hade angorakaniner och jag blev så kär i rasen. Men jag ville kunna använda mig av ullen så runt augusti/september 2008 fick jag hem min första slända och lite ull från Norge. På den tiden fanns det inte lika stort utbud av sländor och ull här i Sverige, jag tror att jag hittade 1-2 svenska nätbutiker. Sedan så fick jag hem angorahonan Ull-Rika den 2 november och angorahanen Fluffen den 23 november. Den 7 februari 2009 fick jag hem min första satinangora, en hona vid namn Fifflan.

När jag fick hem min första slända så fanns inte heller utbudet av instruktioner som finns idag, jag hade Lise Warbergs spinnbok också hittade jag någon filmsnutt på youtube av en engelsktalande person (och jag var inte så duktig på engelska då, så det var lite svårt att förstå). Till slut fick jag in metoden som jag senare fick veta har ett namn: park and draft. Jag gjorde också ett par instruktionsvideor med denna metod och de ligger fortfarande kvar på youtube. 2016 så gjorde jag ett par nya videos och lade upp. Sök på ordet slända så ska du finna dem.

Min första spinnrock bytte jag till mig mot en angora 2009, det var en gammeldags spinnrock. Min andra gamla spinnrock köpte jag våren 2013. Och den 31 juli 2013 fick jag en modern spinnrock av mina föräldrar, en Ashford traveller. I dagsläget så spinner jag bara på den spinnrocken, de gamla tar mindre mängd garn plus att jag sitter bättre vid en dubbeltrampad (som min traveller är). Sländorna använder jag om jag vill göra ett mindre provgarn.

Mitt spinn-intresse har gått upp och ner genom åren, som längst gick det 10-12 månader mellan spinningar. 2013 var året intresset tog fart igen, först blev jag medlem i gruppen Spinnare på facebook (tror jag var medlem nr 95 eller däromkring, idag är det nog över 2000 medlemmar där) och sedan hittade jag nätbutiken nunoco som var belägen i Wales. De hade (och har fortfarande) superläckra kardflor, riktigt ögongodis. Sedan fick jag min ashford traveller på sommaren och på hösten testade jag att färga ull för första gången med dryckespulver kool aid. Det var svårt och stank som f*n (förstår inte att folk faktiskt dricker det).

Min första färgning med syrafärger (som till skillnad från kool aid inte stank som f*n) var i april 2014 och jag har nog hittills färgat minst 35 kg ull och garn. Färgningen är som en terapi för mig när jag är deppad, att kunna göra fina färgkombinationer är hur bra som helst för mitt mående.

Eftersom jag älskar att färga så har jag en nätbutik på hobbynivå, där finns också lite annat ulligt, bl.a. handspunna garner.