Idag är det 15 dagar sedan Tara fick vandra vidare. Efter 11 år och strax över 6 månader i mitt liv (hon blev alltså 11 år och 8 månader gammal) så var det dags att ta farväl. Då hon hade blivit dålig den sista månaden (minskat i vikt, blivit stel i kroppen, sista dagarna började ögonen se glanslösa ut) så var beslutet lätt att ta när dagen var inne, den sista dagen syntes det så tydligt att hon inte orkade mer så det var bara att åka till veterinären för den där sista sprutan. Och jag kände lättnad över att nu slapp hon ha ont mer och jag slapp hålla koll på hur hon mådde och undra hur mycket hon dolde för mig.

Hon lärde mig mycket under åren och vi hade både bra och dåliga stunder tillsammans. Också var hon en riktigt bra gårdsvaktare!

Jag är tacksam över att hon och Vittra fick ha 6 månader tillsammans, där Tara förvånade oss alla genom att vara så oerhört snäll och duktig mot sin ”lillasyster”. Vi trodde aldrig henne om det tålamodet!

Som tur är så bodde Vittra och Tara aldrig tillsammans, Tara flyttade från mitt rum någon vecka innan Vittra flyttade in. Sedan var det meningen att Tara skulle få flytta tillbaka, med dels såg vi att hon började bli dålig och dels så gav sig Vittra på henne hela tiden, så någon flytta tillbaka blev aldrig av. Så Vittra har inte tagit Taras försvinnande allt för hårt, dock undrade hon mycket de första dagarna var storasyster tagit vägen. För mig har det alltid känts värst att man inte kunnat förklara för den/de kvarvarande hunden/hundarna var polaren tagit vägen. För dem blir det undran över vart det blev av kompisen.

/Angelica♥